Vinnarskallar och anti-jantar

Vad definierar en vinnarskalle?
Hur ofta man vinner?
Eller hur mycket man vill vinna?
Det finns dom som skulle hävda en kombination av båda.
Jag tycker att det definitivt handlar om hur mycket vilja man har, inte hur många vinster.
Antalet vinster kan mycket väl bero på tur, väl vald strategi och tajming och ofta andra människor mer än vinnarvilja.
Missförstå mig inte, jag tror att många av dom som vinner ofta är vinnarskallar.
Men jag tror även att det finns ett stort antal vinnarskallar som inte vinner speciellt ofta...än.

För hur mycket vinnarvilja du än har är det väldigt svårt att vinna i saker du inte har tillräckligt med förutsättningar för. Problemet med det resonemanget är dock att det beror på hur man bedömer förutsättningarna. Folk sätter sätter sina egna begränsningar på olika sätt.
Men det går ändå inte att bli längre än man är (om man bortser från heltokiga asiater som opererar benen för att bli mer västerländska).
Det går inte att bli hur stark som helst (mycket tråkigt att många dock verkar tro det och verkligen försöker med hjälp av diverse piller och sprutor).
Det går inte att lära sig allt om allt man vill veta (särskilt inte med dagens groteskt omfattande informationsutbud).

Det gäller att välja rätt och sikta in sig på dom grenar / kunskapsämnen / kompetensområden där din talang och vinnarvilja tillsammans kan ta dig till toppen. Om det är dit du vill förstås. Det är helt okej att vara nöjd precis på den nivå man är, och ofta mindre krävande. Men vetskapen om att vara bäst på nånting är en mycket tillfredsställande känsla.
Och vinnarskallarna suktar efter den mer än andra.
Och kämpar för den mer än andra.
Och blir mer besvikna än andra över att falla på målsnöret.

Ett aktuellt exempel från det här evenemanget som pågår just nu som ni kanske lagt märke till (eftersom snackas oavbrutet om det i TV, radio, tidningar, bloggar (ha!) på tunnelbanan, på lunchen, i bastun, på fester, på möten, på släktmiddagar, i sängkammaren).

Härom dagen såg jag nämligen ett italienskt par i konståkning, eller isdans (kan NÅN berätta vad skillnaden är nån gång?!), genomföra ett ypperligt utfört nummer men alldeles precis innan slutposen faller dom! Svårt att se om det är bara killens eller bådas fel. Efter slutposen står dom kvar på isen flera meter från varandra och bara stirrar på varandra. Sedan när dom väntar på sina poäng lyckas killen åtminstone vinka lite halvhjärtat åt kameran, men tjejen är helt förstörd och rätar endast på sig efter tillsägelse av sin coach och/eller mamma.

Jag tycker det är underbart uppfriskande att se så mycket känsla, så stark reaktion som tyder på så mycket vinnarskalle och anti-jante.
Men så gällde det ju ett par från ett land vars invånare är kända för sitt temperament också.

Fram för mer anti-jantar!
Jag hade gärna sett Anja knäcka sina skidor mitt itu efter att ha kommit på 12:e plats i super-G.
Eller att hockeygrabbarna vägrade prata med media efter förlusten mot Ryssland.
Eller Peja gorma på sina lagkamrater efter dom inte lyckas ta sig vidare i curling.
Visa oss hur gärna ni hade velat vinna!
Ge oss passion!
Så vågar kanske fler av oss leta efter just våra vinnarstråk som ska leda oss till den berusande känslan av att vara bäst!

Carpe diem in extreme!

Hej morgon!

Väckarklockan ringer.
För vilken gång i ordningen är alltid lika svårbedömt.
Hjärnan skickar rätt signaler.
"Nu är det dags att gå upp".
Men inget händer.
Kroppen rör sig inte.
Hjärnan försöker med en slugare uppmaning.
"Om du inte går upp nu kommer du få bråttom sen."
Noll resultat.
Hjärnan börjar vekna.
"Hm...måste jag verkligen kliva upp nu. Kanske är okej att bli lite sen."
Kroppen är nöjd och börjar glida in i den efterlängtade sömnen.
Men vad nu! Hjärnan har en backup.
Nån sorts extraresurs av envist kom-igen-nu-driv.
"Kom igen nu! Sätt dig upp."
Med en uppgiven och missnöjd grymtning har kroppen inget val än att lyda, trots att den inte riktigt förstår varför.
Sedan börjar förvandlingen, som har en eskalerande utvecklingskurva.
Först det något självsvådliga hasandet till köket, förhoppningsvis efter så få närmöten med väggar och möbler som möjligt.
Där sker morgonens viktigaste aktivitet, tillagningen av det outeslutbara kaffet, med lite tur utan missöden som kaffepulver på golvet eller vatten på fel ställen.
Efter ett toalettbesök som mest går ut på att undvika spegelbilden (inte redo för den hårda sanningen än) är det svarta giftet äntligen klart att inmundigas.
Vilket sker under resten av morgonbestyren som normalt består av följande punkter:
- Irra omkring
- Leta kläder att gå morgonpromenad i
- Leta träningskläder
- Fundera om det går att kombinera promenad- och träningskläder
- Leta kaffekoppen
- Bädda/ta beslutet att inte orka bädda
- Hitta kaffekoppen i garderoben eller på något annat obskyrt ställe
- Ta på promenadkläder
- Leta jobbkläder
- Lägga fram extra träningströja (ifall morgonpromenaden blir väldigt varm)
- Sitta ner och betrakta urvalet av möjliga jobbkläder
- Bestämma jobbkläder och lägga fram dom
- Leta kaffekoppen igen
- Hitta kaffekoppen
- Diska den tredjedel av tidigare disk som fått plats i diskhon
- Ta fram ett nytt alternativ till jobbkläder
- Fundera över de olika alternativen
- Välja det senare alternativet (i 90% av fallen)
- Börja packa ner allt i väskan
- Vika om lite kläder för att få plats i väskan
- Inse att det även ska ner träningsskor i väskan
- Använda våld till att få plats med allting
- Göra grimas åt den sista, mycket svala, kaffeslurken
- Ta på ytterkläderna
- Leta nycklarna
- Bli varm under alla klädlager
- Hitta nycklarna
- Låsa dörren
- Stoppa i mp3-hörlurarna i öronen
- Knappa fram en lagom peppig låt
- Påbörja promenaden mot jobbet

Och under den här promenaden sker oftast den största förändringen. Kroppen börjar förstå att dagen har börjat.
Musiken driver på stegen.
Frisk luft och diverse synintryck fyller mig med glädje och kraft.
Innan jag hunnit halvvägs så går jag faktiskt ofta och ler!
Och tycker att världen ler tillbaka!
Det är helt underbart att kunna vända den initiala trötthetskänslan man vaknar upp med till sådan positiv energi.

På sistone har det dock tillkommit en ny faktor i mina morgonrutiner som både försvårar och förbättrar.
En annan människa att ta hänsyn till helt plötsligt!
En annan person  med andra morgonrutiner!
Anpassningen är en pågående process men hittills har det varit more gain than pain (förutom den morgon jag gick in i en cykel jag ännu inte är tillräckligt van att undvika)
För att understryka detta (och eftersom det här ska vara en positiv blogg) lägger jag in en liten lista som avslutning:

Fördelarna med att dela morgonen med Erik

- 50-50 chans att hjärnan har en allierad i sitt uppdrag att få upp mig ur sängen (vilket i och för sig innebär 50-50 chans att det istället är kroppen som fått en allierad)

- De gånger kroppen lurat hjärnan längre än vanligt har han gjort kaffe åt mig

- Det finns någon att luta det trötta huvudet mot när kroppen fortfarande inte tagit upp koffeinet än

- Ökad känsla av normalitet eftersom jag konverserar (efter koffeinet gjort sitt givetvis) med en riktig människa och inte mig själv

- Kortare tidsåtgång som ägnas åt kaffekopps- och nyckelletande tack vare ett par ögon till (vilket är en rejäl ökning eftersom jag bara använder ett öga själv)

- Morgonmys


Jag önskar er alla samma morgonförvandling och att ni antingen har eller får en motsvarande Erik (tyvärr finns den jag hittat bara i ett exemplar).

Nu är frukostgröten uppäten och det är dags att börja jobba!

/L

Watch out and beware!

Jag tänkte precis börja skriva på ett inlägg som handlade om min irritation över diverse meningslösa saker (till största delen uppkommen på grund av att elaka hormoner egentligen bara gör sin grej som vanligt den här månaden också) .
Men så slogs jag av plötslig ihågkomst att den här bloggen ju skulle handla om positiva saker och tankar.
Och uj uj, då blev det svårare.

Men här kommer ett försök till sammaställning av divarse punkter som på varierande sätt gett mig energi eller glädje de senaste dagarna:

- Överraskningsleveranser som Chokladogram (underbar norrländsk kola från en underbar syster) och Nallebud (en liten, liten nalle förpackad en liten, liten kartong och skickad från världens goaste mamma och pappa dagen innan min födelsedag men efter lite irrande inte kommit fram förrän igår måndag)

- Min grymt varma och sköna vinterjacka (som det bara krävdes sisådär 14 påtryckningar innan jag tog mig för att byta till)

- Återfunnet engagemang i att laga riktig mat igen (dvs inte lägga upp take-away-sushi på en tallrik utan till och med prova nya, annorlunda recept!)

- Den automatiska reaktionen att le tillbaka när en bäbis tittar med sina stora ögon på dig och spricker upp i ett stort spontant leende.

- Kanelbullar (motivering är överflödig)

- Eftermiddagstupplur (oj oj oj så skönt att spontansomna på söndagseftermiddagen)

- Personer som stimulerar alla mina sinnen (ja, mest en kanske...)


Så nu när jag varit så positiv tänkte jag avsluta med en varning för mitt skiftande humör. Kom ihåg att det finns ett varmt, snällt och gott hjärta där innanför blängningarna, muttringarna och morrningarna.

Love, peace and understanding är lika gott att sträva efter nu som årtalen kring min födelse!

/L

Visdomsord från en nybliven 27-åring

Jahapp, ett år till har gått sedan jag fyllde år sist. Visserligen igår men det är först idag förtjusningen lagt sig så pass att jag kan reflektera över saker och ting. Jag hör ju nämligen till dom där ovanliga exemplaren som verkligen gillar att fylla år. Även om det här varit ett av dom mest tumultartade åren jag någonsin haft.

Jag kan bara inte låta bli att sätta pränt på min inställning till ålder, trots att många av er hört mig tjata om den flera gånger genom åren redan.
För mig är den ålder som du kommer fram till om du räknar hur många år det gått sedan du föddes mest en siffra på ett papper och säger ganska lite om den ålder du egentligen befinner dig i.

Herregud, vi har väl alla sett 30-, 40-, 50-åringar bete sig som artonåringar (inte sällan efter allt för många snapsar innanför västen). Eller hört barn med sådan enkel logik berätta den självklara och ofta bästa lösningen på diverse problem. För att inte tala om hur vi själva känt oss i olika situationer. När man till exempel är dunderförkyld, överarbetad och allmänt nedtryckt ligger det nära till hands att önska att man var liten igen och kunde krypa upp i mammas knä för att bli struken över håret och höra att allt kommer ordna sig. Och det är inte utan att man känner sig ett antal år äldre när man överansträngt kroppen eller lyckats aktivera muskler som legat i dvala och som effekt blivit rejält stel och osmidig.

Som tjej är det dessutom inte ovanligt att man känner sig rätt ung och fräsch (grymt skönt ord förresten) när man har på sig en nyinköpt favorit-outfit, fått de flesta hårstrån dit man vill och lagt en lyckad make up och åtnjutit en och annan uppskattande blick av trevliga exemplar av det motsatta könet (och vem-fan-tror-du-att-du-är-blickar av missunnsamma medsystrar). Dock kommer räkningen dagen efter då sminket är kvar till hälften och inte riktigt på samma ställen som dagen innan, inga hårstrån pekar åt något normalt håll och både kropp och knopp undrar varför just dom skulle bli överkörda av en ångvält. Då kan man känna sig vääääldigt sliten och gammal.

Så vad blir kontentan av det här utlägget. Jo, att det spelar egentligen ingen roll vad det står för siffra på papperet, eller grattiskorten, när vår känsla av hur gamla vi känner oss varierar. Och om man har åldersnoja för att man närmar sig nån magisk åldersgräns som man trott att man skulle nått vissa mål innan tycker jag också man borde försöka tänka om. Även mål måste omvärderas, omdefineras och omprioriteras. Dom kan inte huggas in i sten med en deadline när man inte vet vilka vägar livet kommer leda in dig på. Mål är viktiga att ha för att fokusera framåt men håll dom lite flexibla och var beredd på att anpassa dom efter hur du förändras och utvecklas.

Så där, nu har den extremt kloka 27-åringen sagt sitt. Idag känner jag mig faktiskt ganska precis som 27 faktiskt. På söndag vill jag dock helst inte att någon frågar mig nånting annat än "Vill du ha Treo eller pizza först?".

Kram på er!