Vinnarskallar och anti-jantar

Vad definierar en vinnarskalle?
Hur ofta man vinner?
Eller hur mycket man vill vinna?
Det finns dom som skulle hävda en kombination av båda.
Jag tycker att det definitivt handlar om hur mycket vilja man har, inte hur många vinster.
Antalet vinster kan mycket väl bero på tur, väl vald strategi och tajming och ofta andra människor mer än vinnarvilja.
Missförstå mig inte, jag tror att många av dom som vinner ofta är vinnarskallar.
Men jag tror även att det finns ett stort antal vinnarskallar som inte vinner speciellt ofta...än.

För hur mycket vinnarvilja du än har är det väldigt svårt att vinna i saker du inte har tillräckligt med förutsättningar för. Problemet med det resonemanget är dock att det beror på hur man bedömer förutsättningarna. Folk sätter sätter sina egna begränsningar på olika sätt.
Men det går ändå inte att bli längre än man är (om man bortser från heltokiga asiater som opererar benen för att bli mer västerländska).
Det går inte att bli hur stark som helst (mycket tråkigt att många dock verkar tro det och verkligen försöker med hjälp av diverse piller och sprutor).
Det går inte att lära sig allt om allt man vill veta (särskilt inte med dagens groteskt omfattande informationsutbud).

Det gäller att välja rätt och sikta in sig på dom grenar / kunskapsämnen / kompetensområden där din talang och vinnarvilja tillsammans kan ta dig till toppen. Om det är dit du vill förstås. Det är helt okej att vara nöjd precis på den nivå man är, och ofta mindre krävande. Men vetskapen om att vara bäst på nånting är en mycket tillfredsställande känsla.
Och vinnarskallarna suktar efter den mer än andra.
Och kämpar för den mer än andra.
Och blir mer besvikna än andra över att falla på målsnöret.

Ett aktuellt exempel från det här evenemanget som pågår just nu som ni kanske lagt märke till (eftersom snackas oavbrutet om det i TV, radio, tidningar, bloggar (ha!) på tunnelbanan, på lunchen, i bastun, på fester, på möten, på släktmiddagar, i sängkammaren).

Härom dagen såg jag nämligen ett italienskt par i konståkning, eller isdans (kan NÅN berätta vad skillnaden är nån gång?!), genomföra ett ypperligt utfört nummer men alldeles precis innan slutposen faller dom! Svårt att se om det är bara killens eller bådas fel. Efter slutposen står dom kvar på isen flera meter från varandra och bara stirrar på varandra. Sedan när dom väntar på sina poäng lyckas killen åtminstone vinka lite halvhjärtat åt kameran, men tjejen är helt förstörd och rätar endast på sig efter tillsägelse av sin coach och/eller mamma.

Jag tycker det är underbart uppfriskande att se så mycket känsla, så stark reaktion som tyder på så mycket vinnarskalle och anti-jante.
Men så gällde det ju ett par från ett land vars invånare är kända för sitt temperament också.

Fram för mer anti-jantar!
Jag hade gärna sett Anja knäcka sina skidor mitt itu efter att ha kommit på 12:e plats i super-G.
Eller att hockeygrabbarna vägrade prata med media efter förlusten mot Ryssland.
Eller Peja gorma på sina lagkamrater efter dom inte lyckas ta sig vidare i curling.
Visa oss hur gärna ni hade velat vinna!
Ge oss passion!
Så vågar kanske fler av oss leta efter just våra vinnarstråk som ska leda oss till den berusande känslan av att vara bäst!

Carpe diem in extreme!