Visdomsord från en nybliven 27-åring

Jahapp, ett år till har gått sedan jag fyllde år sist. Visserligen igår men det är först idag förtjusningen lagt sig så pass att jag kan reflektera över saker och ting. Jag hör ju nämligen till dom där ovanliga exemplaren som verkligen gillar att fylla år. Även om det här varit ett av dom mest tumultartade åren jag någonsin haft.

Jag kan bara inte låta bli att sätta pränt på min inställning till ålder, trots att många av er hört mig tjata om den flera gånger genom åren redan.
För mig är den ålder som du kommer fram till om du räknar hur många år det gått sedan du föddes mest en siffra på ett papper och säger ganska lite om den ålder du egentligen befinner dig i.

Herregud, vi har väl alla sett 30-, 40-, 50-åringar bete sig som artonåringar (inte sällan efter allt för många snapsar innanför västen). Eller hört barn med sådan enkel logik berätta den självklara och ofta bästa lösningen på diverse problem. För att inte tala om hur vi själva känt oss i olika situationer. När man till exempel är dunderförkyld, överarbetad och allmänt nedtryckt ligger det nära till hands att önska att man var liten igen och kunde krypa upp i mammas knä för att bli struken över håret och höra att allt kommer ordna sig. Och det är inte utan att man känner sig ett antal år äldre när man överansträngt kroppen eller lyckats aktivera muskler som legat i dvala och som effekt blivit rejält stel och osmidig.

Som tjej är det dessutom inte ovanligt att man känner sig rätt ung och fräsch (grymt skönt ord förresten) när man har på sig en nyinköpt favorit-outfit, fått de flesta hårstrån dit man vill och lagt en lyckad make up och åtnjutit en och annan uppskattande blick av trevliga exemplar av det motsatta könet (och vem-fan-tror-du-att-du-är-blickar av missunnsamma medsystrar). Dock kommer räkningen dagen efter då sminket är kvar till hälften och inte riktigt på samma ställen som dagen innan, inga hårstrån pekar åt något normalt håll och både kropp och knopp undrar varför just dom skulle bli överkörda av en ångvält. Då kan man känna sig vääääldigt sliten och gammal.

Så vad blir kontentan av det här utlägget. Jo, att det spelar egentligen ingen roll vad det står för siffra på papperet, eller grattiskorten, när vår känsla av hur gamla vi känner oss varierar. Och om man har åldersnoja för att man närmar sig nån magisk åldersgräns som man trott att man skulle nått vissa mål innan tycker jag också man borde försöka tänka om. Även mål måste omvärderas, omdefineras och omprioriteras. Dom kan inte huggas in i sten med en deadline när man inte vet vilka vägar livet kommer leda in dig på. Mål är viktiga att ha för att fokusera framåt men håll dom lite flexibla och var beredd på att anpassa dom efter hur du förändras och utvecklas.

Så där, nu har den extremt kloka 27-åringen sagt sitt. Idag känner jag mig faktiskt ganska precis som 27 faktiskt. På söndag vill jag dock helst inte att någon frågar mig nånting annat än "Vill du ha Treo eller pizza först?".

Kram på er!