2009 - året då det händer!

2009 är verkligen året då det händer. Och då menar jag utöver det faktum att jag ska gå och gifta mig och alldeles strax fyller 30 år. Jag syftar faktiskt på mitt nyårslöfte.

Efter att ha bott i snart nio år i Sveriges huvudstad skäms jag faktiskt över hur dåligt jag utnyttjat valmöjligheterna här. Jovisst har jag provat måååånga restauranger och barer och butiker. Men annat då? Upplevelser, annorlunda aktiviteter, kultur. Inte mycket.

Delvis beror det väl på att jag under mina första år hade en skralare kassa och under mina senare år visserligen har en bättre ekonomi, men även ett jobb jag verkligen gillar men som får lite för mycket av min energi ibland.

Så nu blir det ändring. Och jag motiveras ofta bäst med lite lagom uppsatta mål sådär. Så tanken är att göra Två Annorlunda Aktiviteter per månad. Då menar jag något som jag inte alls gjort tidigare eller väldigt sällan gjort tidigare eller sånt jag länge velat gjort men det inte blivit av. Tips är varmt välkomna! Dock misstänker jag att min största utmaning blir att få in dom i planeringen och även genomföra dom.

Dessutom får jag en bra anledning att uppdatera den här bloggen lite oftare. Med tanke på bloggens namn så är det helt rätt forum att rapportera till. En Carpe Diem-dagbok kan man säga.

Wish me luck!

/Lotta
....som för övrigt inte tagit reda på hur jag har separata profiler på mina två bloggar. Miss Charlotte hör ju lite mer hemma på min andra blogg; desperateworkwives.blogspot.com

When life spins a little bit too fast

I just had a recovery weekend that was very much needed but also pretty ambivalent. The two weeks leading up to this weekend have been so jammed with things to do, both private and work related. It is important for me to point out that most of these activities are things I really want to do and enjoy very much while doing. But my enthusiasm for every little thing combined with my over-belief in how much I can cope with leads to a 10-day schedule with very little time for myself. And as I, like everyone, consist of the strongly linked network of body-mind-soul this “me, myself and I-time” is important in order to balance your life right.

One part of my personality works in the way that I get a lot of energy from the synergy of meeting other people and things happening around me. I would not do well taking it too easy and living it all calm and slow. Some of my wonderful friends do live more like that and are perfectly suited for it. They are in harmony and happy, and I used to envy them sometimes, wanting what they had. But I have come to terms with that I am different and not made for a lifestyle that is not reflecting who I really am. This suddenly became more deep than intended but I am getting near my conclusion.

Even though if the last two weeks have consisted of a lot of positive energy (and indeed synergy of people and happenings) the balance weight tipped over too much and I started to feel so drained. Originally this weekend had a lot of plans too but for various reasons they got cancelled and when I was unexpectedly was offered a whole weekend without plans the insight hit me hard and direct. “You stupid, fast-spinning, naïve optimist – this is exactly what you need! This is what your body have been trying to tell you with the overly clear signals of extreme tiredness, sensitive eyes, bad skin, weak nails and flat hair. Step down from your social high and take this opportunity to listen to what you and you only need and want!”

So I did. And it was wonderful. And relaxing. And re-energizing. And ambivalently weird. It was like running a race at a very high speed and then suddenly someone screams Stop! It takes a while before you figure out how to breathe normally and it is confusing trying to readjust your focus. From having your mind set on the next hill and the next challenge to not having a goal at all. You look around but you don´t really know where to go. You actually feel quite lost. When I was younger I could loose myself much deeper and longer. Luckily I have learned a few things about myself during the years so I tried my best to enjoy the weekend despite the underlying feelings of confusion, meaninglessness and loneliness.

Today it is Sunday and I don´t know if it because it is the last day of this semi-forced (by myself that is) relaxing weekend and that a normal spinning week is about to start, but I do feel much better. Or maybe it actually is because of the combination of lazy mornings, good food, refreshing walks, chick-lits and chick-flicks and the long bath with a lot of foam.

Soon my wonderful John will be home again and I intensely look forward to the love and positive energy he always brings. So why not round this up with some words on love. Here is a poem I wrote a while ago.


You

I need you to soothe my soul as you always do.
You make me calmer by just being you.

When I have been down and low for a while.
I always cheer up when I see you smile.

And when even darker thoughts get the grip of me,
your energizing presence sets me free.

But it is when I feel true happiness that is the best part.
Because I know you feel it too, in your heart.

To have you in my life feels so right and complete,
and that we have the world at our feet.

Whatever the future is planning and will send our way,
what we have now can never be taken away.

Sommarsol

Det började sisådär.
Hämtade sig något.
Gjorde sen ett riktigt dyk och var riktigt dåligt ett tag.
Men nivån sedan upphämtningen gör att att följande utnämning är oundviklig.
2007 är det bästa året på mycket länge!

De flesta av er vet varför året började lite tungt.
Jobb, vinter och en viss man =(
De flesta av er vet även varför läget nu är på topp.
Jobb, sommar och en viss man =)

Det var mycket länge sedan att jag kände att jag lever så här mycket enligt carpe diem-devisen.
Och måhända naiv är jag glatt överraskad över hur fantastiskt bra det känns.
Det beror ju givetvis inte enbart på de tre saker jag räknade upp ovan så här följer en liten lista på stort och smått som bidrar till den lycka och harmoni jag känner.

Familj och vänner
Alltid, alltid högt på listan och en av de största anledningarna till mitt välmående

Resor
De är som chips, har man tagit ett vill man bara ha fler!
Oavsett om det är London, Paris, Sundsvall, Trosa eller Italien är resupplevelser som vitaminkickar för en nyfiken själ som suktar efter nya perspektiv och intryck.

Adrenalinkickar
Även detta fenomen verkar fungera på samma beroende sätt.
Vet inte riktigt när jag upptäckte att under min sansade, eftertänksamma yta döljer det sig en liten dare devil.
När jag minst anar det smyger den sig fram och det är bara att följa impulsen att kasta sig ut ur ett plan på 4000 meters höjd eller köra sanslöst fort i en liten go-kart.
(Här är en framtida adrenalin-dröm förresten, mamma kan dock skippa den länken, http://www.faceadrenalin.com/bloukrans_river_bridge.htm )

Musik
Snabba tempolåtar på hög volym medan jag städar.
Peppiga låtar på normal volym när jag försöker fokusera på jobbet och undvika att bli skrämd av mina kollegor som smyger upp på mig.
Smöriga ballader på låg nivå när jag har svårt att somna.
Eller varför inte den gamla klassikern "Köpa vingar för pengarna" tjaa..när som helst egentligen. Det kan ju inte bli mer carpe diem!

Vardagslyx
Det känns alltid lyxigt att gå till frisören. Sure, det kostar en halv förmögenhet men på sistone har det bara blivit av två gånger per år ändå.

Skor
Nej, nej och åter nej. Man kan inte ha för många.

Sommarsol
Även om jag inte är en vinter-hatare så är det oerhört glädjespridande med sol och grönska.


Och med tanke på den sista punkten på listan är det dags att gå ut och utnyttja den sol som idag tittar fram lite försiktigt bland molnen.

Kram på er!

Lotta

Reflektioner på reflektioner

Vidare tankegångar kring förra inläggets reflektioner:

Lejonet och Björnens Passionsorbet behöver jag inte köpa igen.
Nu har jag inte sett min favoritglass Lejonet och Björnens Citronsorbet i någon butik på månader! Har dom slutat gjort den? Den är ju bäst!

Jag passar tydligen bra i mellanblått.
Jag passar tydligen även bra i lite mer pretto-söta kläder numera med den här frisyren. Fast de flesta örhängen fungerar inte bra.

Att lyssna på Dido ger mig mysiga tillbakablickar på Londontiden.
Inga lugna låtar går att lyssna på just för tillfället. Inga snabba med romantiskt innehåll heller. Så hej hå vad mycket musik det blev kvar att välja på.

Återupptagningen av träningen var precis så hemtam som en bra vana kan vara.
Träning är så himla bra för humöret! Särskilt box-pass...

Tack vare mina Timrå-boende föräldrar äger jag numera mitt första supporterplagg.
Fotbollssupportrar i grupp, brölandes, skålandes och smällandes smällare är inte den roligaste samlingen att gå förbi.

Det är en stor fördel att använda och utveckla min jobbengelska 60% av min arbetsdag.
Jag tror att det ökande användandet av engelska språket kommer förändra svenskan rätt mycket framöver. Tidigare icke korrekta grammatiska meningar blir okej att använda när jag och många andra tänker fort med ett huvud överfullt av information så vi direktöversätter de engelska orden till svenska men hoppar över grammatik-anpassningen. Utveckling eller förfall?

Jag saknar Lucas.
Man saknar alltid Lucas.

Och min familj.
Min familj är verkligen helt underbar och orsaken till att jag är så bra och stark som jag är.

Paris-resan i maj känns plötsligt mycket nära!
Paris-resan i maj känns plötsligt mycket långt borta.

Ska det vara så ska det vara, tyckte jag när jag lagade 12 portioner kycklingcurry. Gott blev det som tur var.
Det blir färre matlådor från matlagningen när man är två, men det blir matlagning oftare.

Caliente nr2 vid St Eriksplan får bra betyg med extra plus för ännu inte avtrubbad och blasé personal samt vällagade rätter och en grym cheesecake.
Det är verkligen skillnad på sushi (på Pong) och sushi (på Locanda). Den senare den överlägset bättre. En ytterligare notis gällande Caliente nr2 är att de kan erbjuda ficklampa om du har svårt att läsa menyn pga den skumma belysningen.

Efter att en tredje kompis inom loppet av tre månader åker till Thailand ger jag efter och öppnar portarna till mina resedrömmar även för detta land.
Nya Zeeland lockar ack så mycket också.

Ljusare tider, lättare tider, gladare tider.
Det ÄR verkligen skillnad på hur svårt det är att kliva upp på morgonen.

Men sova är fortfarande underbart.
Ibland spenderar jag mer tid på ett dygn på att tänka på att få sova än att faktiskt sova.

Precis som att vara kär.Jag är nämligen försiktigt men helt klart väldigt kär!(Och den här gången gäller det inte min lägenhet)
Ack vad jag bedrog mig. Eller just ja, det var det någon annan som gjorde. Men nu har jag åtminstone fått gåvan att jag åter igen kan bli första-gången-kär...nån gång i framtiden...

Sov gott!
God morgon!

Torsdagsreflektioner

Diverse insikter från veckan som gått:

Lejonet och Björnens Passionsorbet behöver jag inte köpa igen.

Jag passar tydligen bra i mellanblått.

Att lyssna på Dido ger mig mysiga tillbakablickar på Londontiden.

Återupptagningen av träningen var precis så hemtam som en bra vana kan vara.

Tack vare mina Timrå-boende föräldrar äger jag numera mitt första supporterplagg.

Det är en stor fördel att använda och utveckla min jobbengelska 60% av min arbetsdag.

Jag saknar Lucas.

Och min familj.

Paris-resan i maj känns plötsligt mycket nära!

Ska det vara så ska det vara, tyckte jag när jag lagade 12 portioner kycklingcurry. Gott blev det som tur var.

Caliente nr2 vid St Eriksplan får bra betyg med extra plus för ännu inte avtrubbad och blasé personal samt vällagade rätter och en grym cheesecake.

Efter att en tredje kompis inom loppet av tre månader åker till Thailand ger jag efter och öppnar portarna till mina resedrömmar även för detta land.

Ljusare tider, lättare tider, gladare tider.

Men sova är fortfarande underbart.

Precis som att vara kär.

Jag är nämligen försiktigt men helt klart väldigt kär!
(Och den här gången gäller det inte min lägenhet)


Sov gott!

L

Mind tricks i en subvärld

Vaknade precis upp från en alternativ värld där mycket konstiga saker utspelade sig. I drömmarnas värld kan verkligen vad som helst hända.Jag antar att jag sov för länge och att sömnen på slutet var för lätt och att jag därför kommer ihåg delar av vad jag drömt. För det mesta minns jag ingenting av de nattliga eskapader hjärnan varit ute på. Därför måste jag ta tillfället i akt och försöka skriva ner de fragment som jag fortfarande minns denna gång.

Jag är på en konsert och lyssnar på något band jag inte kommer ihåg nu. Konserten utspelar sig på Folkets Hus i Söråker där jag växte upp. När bandet spelat klart försvinner 95% av publiken på två sekunder förutom en kille som är misstänkt lik Danny från Idol som jag tydligen pratat med, så han tar mitt nummer som han skriver in på en sjukt platt mobiltelefon (typ 2 mm!).

Sen är jag plötsligt i skogen nånstans. Faktum att det också lite påminner om ett ställe i Söråker och det är någon sorts tävling med lag eller möjligen ett lopp. Jag springer runt en stuga och där står en kille jag har sett tidigare i skogen. Han är blodig i ansiktet och när jag kommer närmare ser jag att han inte har några ögon i ögongloberna! Efter ett tag kommer hans kompis som verkar vara samma Danny-liknande kille som på konserten. Vi går in i stugan och väntar på ambulans.

Efter det hoppar tiden tillbaka till typ början av tävlingen där första delen är en duell mellan två lag som går ut på vilket lag som kan sätta upp ett tält snabbast. Efter ett tag visar det sig att det är bara jag och en kille till (inte Danny-kopian) som försöker sätta ihop tältet. När jag ropar på våra lagkamrater står de bara där och rycker på axlarna. Medan vi sliter med tältet och jag ropar ut till min lagkamrat vad han ska göra skriker jag på resten av laget och är jättearg. Efter vi förlorat försöker jag få ett svar vad fasen dom sysslade med, men ingen har någon direkt förklaring.

Nästa tävlingsmoment är diffust men vi springer runt i ett mycket högt hus med väldigt många våningar och ska uppåt. När vi kommit längst upp är vi bara tre personer och ska hoppa ner på ett båtdäck, eftersom det tydligen blivit en båt nu. Den första personen hoppar ner, tar tag i en kant halva vägen ner och landar sedan cirka 80 meter ner.

Jag börjar freaka ur eftersom det kan väl ingen hoppa och landa utan att göra sig illa? Nästa person som hoppar (kan vara Danny-killen) landar först på en smal stång, hoppar cirka 10 meter framåt där ett nät hänger, han svingar sig några varv upp och ner och landar sedan också på däck utan problem. Då är det jag kvar men jag ser ju skräckslaget att det inte kan gå att hoppa från så hög höjd.

Innan jag vet om jag försöker eller ej så vaknar jag ur drömmen.

Så alla ni hobby-Freud eller ni som läst drömtydar-teorier nån gång - what the hell does this mean? Tävlingsgrejen är det enda jag gissa ha något att göra med ambitioner och rädsla för att inte lyckas. Men vad kommer andra detaljer ifrån?
Söråker-inslaget?
Danny-kopian?
Superplatt mobiltelefon?
Killen utan ögon?
Lama lagkamrater?
Sätta upp ett tält!?

Efter den här omtumlande starten på morgonen (ja,ja dagen då...klockan är över tolv...oj, över ett till och med) är det skönt att ägna sig åt sköna söndagsmorgon-aktiviteter. Robbie Williams, gott kaffe, mysig morgonrock, städad lägenhet, diverse olästa tidningar och inga planer förrän ikväll.

Även om det inte alltid är fallet så är den verkliga världen just nu bra mycket bättre än den surrealistiska drömvärlden.

Dream on, live on.

Omtumlad men avslappnad

Me, me, me

När folk pratar om Carpe Diem, Seize the day, leva i nuet och liknande kopplar man ofta det till att göra saker aktivt. Att äntligen våga något du velat göra länge. Men det handlar ju även om att njuta av nuet. Och det är precis vad jag gjort den här helgen. Man kan definitivt inte kalla min lördag aktiv men den var extremt njutbar och handlade verkligen om nuet och fick mig inse en sak.

För er som känner mig så vet ni att jag är en obotlig romantiker och att det ingår i mina framtidsdrömmar och planer att starta en familj med mannen i mitt liv. Det kommer innebära att flytta ihop, gifta sig, skaffa barn, flytta större när familjeskaran växer. Det är det jag vill ha när livet väl för mig dit, men det kommer även innebära att aldrig mer ha det jag har nu, eller åtminstone inte i den utsträckning jag har det nu.

Att slå ihop sitt liv med någon (och så småningom några till som till en början dessutom är helt beroende av dig) innebär att ge upp en hel del av sin egna tid. Tid som jag nu kan bestämma över och fördela precis hur jag vill.
-Jag kan gå på after work och stanna ute hur länge jag vill.
Jag kan sova ut tills jag vaknar kl. 12 och sen dra mig en timme till.
Jag kan kolla på TV-serier en hel dag.
Jag kan bestämma mig för att inte orka laga mat utan ta en pizza ur frysen istället.
Jag kan dricka öl till middagen bara för att det är så gott.
Jag kan följa mitt sötsug och gå och köpa en påse bullar och mjölk klockan tio på kvällen.
Jag kan somna i soffan och inte flytta över till sängen förrän jag vaknar sent på natten.
Jag kan börja sortera min garderob genom att slita ut allting utan att vara säker på att orka göra klart det den dagen.
Jag kan duscha hur länge jag vill.
Jag kan prova kläder i över en timme.
Jag kan prata i telefon i flera timmar.
Jag kan inte prata med någon alls på en hel dag.
Jag kan handla bara de saker jag vill ha i mitt kylskåp och skafferi.
Jag kan bjuda in vänner och hälsa på vänner när helst jag känner för.
Jag kan spela mina favoritlåtar om och om igen utan att någon klagar.
Jag kan gråta en skvätt om det behövs utan att det hänt något särskilt och utan att någon tror att något är fel.
Jag kan prata med mig själv utan att någon tycker jag är helt galen.
Jag kan sjunga så högt och falskt att till och med jag ryser.
Jag kan skratta åt saker som bara jag tycker är roliga.

Allt detta kan jag ärligt säga att jag verkligen njuter av. Det är underbart skönt att bara ha sig själv att rå om. Jag vet att många av de saker jag radat upp visst går att göra även sen när man är två eller flera och att jag-tiden inte behöver försvinna helt. Men jag kommer behöva jobba mer för få den och den kommer vara en mindre del av den tid jag har att leva mitt liv på.

Därför är det desto viktigare att ta vara på möjligheten att bara tänka på sig själv så länge man kan. För jag vet också att allt jag måste ge upp i framtiden är något jag inte kommer ångra. Jag är 100% säker på att jag vill dela mitt liv och min tid med de personer som kommer bli min familj, och som kommer ge mig mer än nog med kärlek för att det ska vara värt det.

Carpe Diem på vilket sätt ni än vill!

Den obotliga romantikern och för tillfället självcentrerande livsnjutaren